På senare tid har Jesus debatterats intensivt i olika sammanhang. Det är särskilt tre påståenden om Jesus som varit på tapeten och som jag skulle vilja kommentera i Påskens belysning. Två av påståendena har gjorts i omdiskuterade böcker och det tredje härrör sig från ett populärt radioprogram.

1. Bibelns Jesus har aldrig existerat.
2. Bibelns Jesus var en maktlysten despot.
3. Bibelns Jesus var en vanlig dödlig människa, gift med Maria Magdalena och förfader till en fransk kungaätt.

Man skulle kunna sammanfatta de tre påståendena med att Bibelns Jesus, som han framställs av de kristna är en religiös myt och ingenting mer. En myt att han levt, en myt att han var god, en myt att han var Guds Son och att han uppstod från de döda.

Nu kan man naturligtvis rycka på axlarna åt dessa märkliga påståenden, le lite sarkastiskt åt dem som fällt yttrandena och sedan inte mer bry sig om dem. Men dessa påståenden om Jesus har ruskat om en hel del svenskar. De är inte så få som faktiskt funderar över hur mycket sanning det ligger i dem. Vore det inte därför klokt att våga ta påståendena på allvar och försöka besvara dem. Naturligtvis finns det inte tid att i en påskpredikan ge grundliga svar, men jag vill åtminstone försöka ge några kommentarer som svar på frågan om Jesu person.

Den Jesus som aldrig funnits?

Roger Viklund från Umeå gav år 2005 ut boken Den Jesus som aldrig funnits. En och annan vapendragare har även i tidningarnas insändarspalter spridit samma antikristna propaganda. Det påstås att det inte finns några historiska belägg för att Jesus funnits. Det är inga små anspråk Roger Viklund kommer med. På bokets omslag betecknar han den som unik, inte bara i Sverige utan i hela världen, genom att den "tar ett helhetsgrepp som få andra böcker." Efter nära 600 sidor kommer Viklund fram till sin slutkläm att den Bibel-Jesus som genom århundradena etsats in i mänsklighetens kollektiva minne är en fiktiv figur och aldrig funnits.

Dessa påståenden väger dock ganska lätt i jämförelse med den samlade bibelvetenskapen. De bortser från t ex Tacitus och Josefus. För att inte tala om Paulus, Matteus, Markus, Lukas, Johannes. Mig veterligen finns knappast någon seriös historiker som förnekar Jesu existens. Vad man diskuterar är vem han var, men inte att fanns. Att göra honom till en religiös mytgestalt är att bortse från fakta.

Den maktlystne despoten Jesus

Den historiska frågan om Jesus gäller inte om han funnits utan vem han var. Författaren Lena Andersson kom med ett besynnerligt Jesusporträtt i Sveriges Radios populära Sommarprogram 9 juli 2005. Hon framställde där Jesus som en grym och maktlysten despot. Andersson samlade ihop en rad bibeltexter och gav dem en minst sagt säregen tolkning. En tolkning utan minsta hänsyn till texternas sammanhang.

Men det var kanske inte helt fel att hon lyfte fram Jesus som hon gjorde,. Det finns nämligen en motbild, en snällhetsjesus som vill vara alla till lags och som inte heller den är särskilt trogen mot det samlade vittnesbördet om Jesus.

Jesus är varken jultomtesnäll eller despotisk. Han är Guds Son, given all makt i himlen och på jorden. Han är kärleken som utgav sig själv på korset till försoning för världen. Han är Herre och Frälsare, Guds Son och Människosonen. Han kallar människor att följa honom och säger då: Ta på ditt kors och följ mig. Men också Kom till mig ni alla som bär tunga bördor så ska jag ge er ro. Mitt ok är milt och min börda är lätt.

Davincikodens Jesus

Dan Brown, författaren till romanen DaVincikoden (2003), beskriver inte Jesus som despot. Men han påstår, genom romanfiguren Teabing, att kyrkan förkastat viktiga evangelier och förvrängt Jesus från att ha varit en människa till att bli Guds son.

Både Teabing och Brown verkar besynnerligt okunniga när det gäller kyrkohistorien och när det gäller bakgrunden till såväl de fyra evangelierna som de gnostiska skrifter som tillkom betydligt senare och aldrig haft någon acceptans av Jesu efterföljare.

Browns huvudtes är att Jesus var en vanlig människa, en jude av sin tid, att han gifte sig med Maria Magdalena och fick ett barn vars ättlingar äger den legitima rätten till Frankrikes kungatron.

Den kristna kyrkan har aldrig förnekat Jesus som sann människa. Som människa skulle han mycket väl ha kunnat gifta sig och få barn. Men det finns inte det minsta belägg i vare sig Bibeln, i gnostiska eller andra skrifter på att detta skulle ha skett. Det är ingenting annat än ett påhitt som syftar till att väcka sensation och att få försäljningssiffrorna att raka i höjden. Det har ju Brown verkligen lyckats med. Bara i Sverige har boken sålts i mer än 1 miljon exemplar, en ofattbar hög försäljningssiffra i vårt land med 9 miljoner invånare.

Tendentiösa Jesusframställningar

Gemensamt för dessa tre Jesustolkningar är framställarnas mycket tendensiösa sätt att ensidigt lyfta fram texter och material som stöder deras påståenden, samtidigt som de utelämnar sådant som inte stämmer med deras önskebild. Man ger sken av att ha forskningens stöd, men man tillbakavisar vedertagna och objektiva forskningsprinciper.

Bakom de tre vrångbilderna av Jesus finns ett förkastande av den tro som har Bibeln som grundval. Bibelns Jesus är en myt, det är slutsumman av de tre kristendomsföraktarnas påståenden. Deras förnekelse är samstämmig, men de lägger olika nyanser i den.

Den moderna förnekelsen och och det nutida mytskapandet lovordas av många. Det vore så bekvämt om man hade rätt i sin Jesusbild, om Jesus bara vore en religiös mytgestalt. Då behövde man nämligen aldrig ta ställning till honom idag. Jesus tillhörde då det förgångna utan minsta relevans för den moderna människan.

Finns någon historisk kunskap om Jesus?

Så vilken är då sanningen om Jesus? Vem var han? Vem är han? Hur ska vi få svar på frågan om Jesus? Hur ska vi kunna veta? Vilka historiska bevis finns? När det gäller Viklunds 1800-talsförankrade teologi som hävdar att Jesus aldrig funnits så finns självklart inga bevis. Men finns det några bevis för motsatsen, att Bibelns Jesus verkligen existerat? Egentligen bör man vara försiktig med att använda ordet "bevis" om händelser och personer från historien. Frågan är dock vad som är mest sannolikt. Vilka argument talar för att Jesus levde som historisk person i Galiléen och Judéen i början av 1:a århundradet?

Det finns faktiskt en del utombibliska texter av gammal årgång. Romaren Tacitus skriver att det fanns kristna i Rom år 64 vid den stora eldsvådan. Kejsar Nero, själv misstänkt för mordbrand, kastade skulden på dessa. Men redan några decennier tidigare hade de kristna i Rom utsatts för förföljelse och utvisning, enligt en annan historiker Suetonius. 10-20 år efter Jesu uppståndelse fanns det alltså tillräckligt många kristna i Romarrikets huvudstad för att myndigheterna skulle lägga märke till dem och historikerna dokumentera förföljelserna av dem. (Att Suetonius förväxlade ett par vokaler i översättningen från grekiska till latin och skrev Chrestus istället för Christus motbevisar knappast att det var förföljelsen av kristna han beskrev. Suetonius gjorde för övrigt fler stavfel i sina texter. Dessutom styrks dessa uppgifter av en notis i Apostlagärningarna 18:2 om att kejsar Claudius utvisade judarna från Rom. Vid den tidpunkten gjorde romarna ingen skillnad på judar och kristna; de kristna betraktades som en judisk sekt.)

Medan det fortfarande levde åtskilliga sanningsvittnen, fanns alltså stora mängder kristna som riskerade livet för sin tro på Jesus. Redan detta bör ses som ett bevis inte bara på Jesu liv utan också på hans död och uppståndelse. Om antalet kristna, som trodde på en uppstånden Jesus, växte i Rom, om evangelietraditionen spreds i stor omfattning, medan fortfarande de apostlar levde som påstods vara vittnen till Jesu uppståndelse, ja då är rimligheten stor att det handlade om faktisk historia och inte om religiös mytspridning.

Men en annan historisk dokumentator är också värd att lyssna till.

Josefus var en judisk soldat som föddes år 37 eller 38 och dog omkring år 100. Han författade två viktiga historiska verk, Det Judiska kriget och Judisk historia. I ett par avsnitt omnämner Josefus Jesus och även Johannes döparen. Originaldokumenten finns naturligtvis inte kvar utan endast sentida avskrifter. Det är troligt att texterna i viss mån friserats av kristna munkar och detta tar Jesusförnekarna till intäkt för att allt Josefus skriver om Jesus är senare förfalskningar. Viklund och övriga Jesusförnekare har därvid trampat i klaveret rejält. Det finns nämligen Josefusavskrifter i översättning till flera olika språk, bland annat arabiskspråkiga versioner. Av den samlade dokumentationen kan forskningen därför dra slutsatsen att Josefus verkligen talade om Jesus. Detta under det första århundradet, medan några av apostlarna och deras lärjungar fortfarande var i livet.

Kristendomsföraktaren Paulus

De viktigaste källorna för kunskap om Jesus är emellertid evangelierna i NT. Tillsammans med Paulus brev som också innehåller en del fakta om den jordiske Jesus. Nyckeltexten om uppståndelsen 1 Kor.15 är en av de allra tidigaste texterna om Jesus. Där lyfter Paulus fram tre kända fakta: Jesus dog, begravdes, uppstod.

Om dessa tre påståenden är sanna, tar de naturligtvis udden av vår tids populistiska föreställningar om Jesus som en religiös myt. Om det inte är sant är vi däremot de mest ömkliga bland människor, enligt Paulus egen argumentation. Då är det kristna hoppet ute.

Men det är sant. Det finns tillräckligt starka bevis för en övertygad tro på Jesus – inte som en religös myt utan som en levande person. Jag vill lyfta fram tre starka argument för att Jesus verkligen uppstod från de döda. Tre argument som vänder upp och ned på alla påståenden om att kristendomen är falsk, att de kristna inte vågar se sanningen i vitögat, att Jesus är död:

- den tomma graven
- ett stort antal personers möten med den Uppståndne
- lärjungarnas förvandling och kyrkans snabba framväxt

1.Graven var tom!

Kvinnorna som gick till Jesu grav med väldoftande oljor och kryddor ville hedra den avlidne och göra en sista kärleksgärning. Deras ögon var tårfyllda och när de närmade sig klippgraven diskuterade de vem som skulle kunna hjälpa dem att rulla undan den stora stenen.

Men stenen var redan borta från gravöppningen, det hindret var övervunnet. När de kom in i graven gjorde de en oväntad och chockerande upptäckt: Också Jesu döda kropp hade försvunnit. Den döde fanns inte längre där. Den upptäckten var fullständigt oväntad.

En ängel, eller om det var två, visade sig och sa: ”Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här. Se där är platsen där de lade honom.” Mk 16:6

Sedan kom också Johannes och Petrus, de båda apostlarna fram till graven och gjorde samma upptäckt: Graven var tom. Den tomma graven är det första argumentet för Jesu uppståndelse från de döda.

2.Hundratals människor såg den Uppståndne!

Det andra argumentet är att ett stort antal människor mötte Jesus och fick se honom levande igen. Maria Magdalena var kanske den första. Så ett visst mått av sanning finns det väl trots allt i romanen DaVinci-koden, nämligen att Maria blev ett betydelsefullt vittne.

Men också de andra kvinnorna som omnämns i evangeliernas berättelser fick se honom som levande. Liksom alla apostlarna, Jakob - Jesu broder, vid ett tillfälle mer än 500 personer. Och kristendomsföraktaren Paulus. Det finns alltså hopp också för dem som smädar den kristna tron och som föraktar dem som tror på Jesus.

Den uppståndne Jesus sågs livs levande av en lång rad vittnen.

3. Lärjungarnas liv förvandlades och församlingen/kyrkan växte snabbt

Ingen av dem som mötte Jesus hade förväntat sig det. De var uppfyllda av sorg och besvikelse. Deras hopp var slaget i spillror. Se t ex på Petrus – på skärtorsdagsnatten var han så rädd att han inte ens våga erkänna sin vänskap med Jesus. På Pingstdagen möter vi honom fullständigt annorlunda. Inför tusentals människor i Jerusalem ropar han ut:

”Denne Jesus som ni har korsfäst, honom har Gud gjort både till Herre och Messias.” Apg 2:36
”Honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden.” Apg 2:24

Samma lärjungar som på skärtorsdagen och långfredagen övergav Jesus och flydde för att rädda sitt eget skinn, framträdde helt förvandlade efter påsken och pingsten. Nu handlade det inte längre om att rädda sig själva undan förföljelse. Nej, nu fanns endast ett som betydde något för dem: Att berätta för hela världen att Jesus uppstått från de döda!

Den tron blev nästan alla martyrer för. Övertygelsen om Jesu uppståndelse var starkare än rädslan för döden. Förföljelser från judiska ledare och senare från romerska kejsare lyckades inte sätt stopp för den kristna församlingen. Tvärt emot alla odds växte kyrkan i Jerusalem, Judéen, Samarien, Mindre Asien, Europa. Och den fortsätter att växa.

De tre kristendomsförnekarna Viklund, Andersson och Brown förutspår direkt eller indirekt den kristna församlingens död. I själva verket lever den kristna rörelsen som aldrig förr. Hur kan det vara så? Varför fortsätter människor att följa Jesus? Till och med i Europas mest sekulariserade land Sverige är det fler människor som besöker kyrkornas gudstjänster än antalet åskådare på diverse idrottsevenemang eller antalet biobesökare.* Fortfarande! Varför?

Jo, därför att påståendena om Jesus som en religiös myt är falska. De håller inte. Därför anser jag att det finns en god grund för min kristna tro. Jesus har uppstått från de döda. Jesus lever.

Om inte Kristus har uppstått, då är er tro meningslös. Ni är ännu kvar i era synder. Då är vi de mest beklagansvärda av alla människor. 1 Kor.15:17, 19b

Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade. 1 Kor. 15:20